Valet är inte avgjort på förhand

Det ser ut att kunna bli en andra valomgång mellan den sittande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva och hans främste utmanare Geraldo Alckmin idet brasilianska presidentvalet idag (söndag). Enligt opinionsundersökningsinstitutet Ibope har kandidaterna närmat sig 5 procent sedan den senaste undersökningen för sex dagar sedan. Lula har nu 45 procent av väljarnas stöd, vilket är fem för lite för att vinna redan i den första omgången.

Smuts i valmaskineriet

Just nu rullar det en jätteskandal i Brasilien i lagom tid före det stundande valet. En historia som väl kan få de flesta svenskar att sucka igenkännande efter rabaldret då folkpartiets kladdiga fingrar återfanns i sossarnas syltburk.

I Brasilien handlar det om hur en dossier som skulle avslöja hamligheter som kunde smutskasta PSDB-politiker kunde hamna i händerna på petistas (regeringspartiet PT:s medarbetare). I dossiern, som består av en videokassett, en DVD, en almanacka och diverse foton, figurerar bland annat São Paulos borgmästare José Serra och presidentkandidat Geraldo Alckmin. Nu utreds det hur det graverande materialet hamnat där det hamnat, var pengarna för att betala för det kom ifrån och vilka som bevisligen kände till det. En av Lulas närmaste män är inblandad, men presidenten är naturligtvis lyckligt ovetande om vad som skedde bakom hans rygg. Inblandade är också en journalist från den tidskriften Época som skulle skriva om innehållet i dossiern och för detta ändamål deltog i ett möte med de numera åtalade deltagarna i härvan. Tidskriften IstoÉ publicerade visserligen ett reportage i veckans upplaga med anklagelser mot Serra levererade av far och son Vendoin, männen bakom framställandet av dossiern. Tidningen förnekar emellertid all kännedom om det smutsiga materialet.

Ännu en gång kan vi konstatera hur fokuseringen flyttas från sakfrågor och vad som egentligen är viktigt: Hur landet ska komma att styras under de närmaste fyra åren. I Brasilien kan åtminstone inte ett ökat politikerförakt minska valdeltagandet då valplikt råder. Så risken är väl att skandalen enbart leder till att redan oinformerade väljare inte blir klokare, utan istället fördelar sina röster på dem som anses lite mindre oärliga än andra. Ett inte särskilt gott utgångsläge för en fungerande demokrati.

Introduktion till den brasilianska politiken 3

De viktigaste partierna

Det enda parti med tradition från tiden före militärkuppen 1964 är kommunistpartiet som numera har splittrats i två olika partier; PPS och PCdoB.

Ett av de mest inflytelserika partierna i Brasilien är PMDB (Partido do Movimento Democrático Brasileiro, Partiet för den brasilianska demokratiska rörelsen) som ursprungligen grundades 1965 och då hette MDB. Då representerade det “oppositionen” till regeringspartiet ARENA under militärdiktaturen. Dessa båda partier representerades av makteliten. I och med att MDB vann ny mark när man vann anhängare bland folk som var kritiska till regimen så öppnades det till slut upp för ett flerpartisystem. Ii kölvattnet av detta bildades bland annat dagens regeringsparti PT (Partido dos Trabalhadores, Arbetarpartiet). MDB blev PMDB som är ideologiskt splittrat, men betraktas som ett center-högerparti.

Diktaturens parti ARENA blev så småningom partierna PFL och PP. De allierade sig med Cardosos vänsterregering och lyckades på nytt komma in i politikens finrum där de lyckats nå makten i viktiga regioner. PFL:s mest kända profil är Antonio Carlos Magalhães. PP:s representant Paulo Malluf var en mycket korrumperad politiker som nått posten både som borgmästare och guvernör i São Paulo. Även om han blivit tagen med handen i syltburken och beräknas ha stulit för mångmiljardbelopp(!) så har han inte givit upp sin politiska karriär.

Presidentkandidaten Alckmin representerar PSDB (Partido da Social Democracia Brasileira, Brasilianska socialdemokratiska partiet). Partiet, sprunget ur vänsterfraktioner inom PMDB, hade regeringsmakten en period sedan dess företrädare Fernando Henrique Cardoso valdes till president 1984. Sedan dess har partiet vandrat åt högerkanten.

För att sammanfatta det politiska livet i Brasilien kan man säga att politiken är som den otorkade baken, den luktar skit och kanske också lite urin om någon pissat på ringen. Den mycket låga moralen där mutor, nepotism och korruption är en del av maktutövandets grundvalar gör att smutsen sprider sig genom systemet och utvecklingen gror igen av smuts ner på gräsrotsnivå. Det är väldigt sorgligt. Man ställde stora förhoppningar på Lula när han trädde till makten, med fagra löften om att korruptionsbekämpningen skulle stå mycket högt upp på dagordningen. Det tog en period och sedan var han också insyltad i affärer som han kanske visste om, kanske inte. Det väsentliga var i alla fall att han var oförmögen att stoppa det som skedde. Att Lula har en solid grund för att representera lägre sociala klasser i Brasilien betvivlar nog ingen. Han har tagit den långa vägen från en fattig familj Pernambucos inland genom fackföreningsrörelsen, till makten via flera misslyckade val. Men Lula är en maktmänniska och en sådan måste ha inflytelserika vänner för att nå hela vägen i Brasilien. Det innebar att han var tvungen att släppa in samarbetspartners i regeringen som normalt sett borde sitta i en oppositionsställning. Det är inte säkert att dessa nya “vänner” har samma ambitioner att styra fläckfritt.

Brasilien är ett enormt stort land och den ena handen kan omöjligt kontrollera vad alla de andra gör. Personvalskampanjer handlar mycket ofta om kortsiktigt tänkande där det gäller att sprida pengar runt omkring sig för att få röster. Att politiken inte fungerar som den ska är inget skäl för att vända den ryggen. För att kunna kritisera konstruktivt krävs det kunskap. Jag ska försöka att ge nyheter och inblickar om den brasilianska politiken här, men det är viktigt att alltid vara vaksam och fundera på vilket spel bakom kulisserna som leder till det ena eller andra beslutet. Är man naiv, blåögd och tror alltför gott om mänskligheten är man nog dessvärre för evigt dömd att inte förstå så mycket av den brasilianska valrörelsen.

Introduktion till den brasilianska politiken 2

Personligen har jag ibland blivit frustrerad över att inte få ett riktigt grepp om den brasilianska partipolitiken och vad som ligger bakom de otaliga vokallösa bokstavsförkortningar som styr landet. De människor man frågar brukar mest skaka på huvudet och ser ut att själva behöva hjälp med att reda ut begreppen.

Svaret är att det inte riktigt är så enkelt och att det inte finns den tradition av etablerade politiska partier med mer eller mindre traditionellt tunga ideologier som grund för sin politik. Detta gick upp för mig efter att ha läst Lennart Kjörlings bok om Lula. Förutom en skildring av Lulas väg till makten, ger även boken en bra överblick (om än med en starkt vänstervriden vinkel) av det brasilianska politiska livet.

Den så kallade klientelismen spelar en central roll i den brasilianska politiken och syftar till att politikerna tar emot medborgarna på sina kontor för att hjälpa dem individuellt. Det kan handla om att ge ett par glasögon, en tandställning eller en fotboll i utbyte mot röster. Ibland kanske man asfalterar en gata eller förbättrar vattenledningarna för ett helt kvarter. Bakom detta ligger knappast någon partipolitik eller ideologier. Det handlar om att vinna en position där man kan fortsätta att positionera offentliga resurser. Denna typ av politik förs främst inom den politiska högern till skillnad från vänstern som har en stabilare ideologisk grund att stå på, enligt Kjörling. För att befästa makten handlar det naturligtvis också om att skaffa sig rätt vänner som kan täcka upp då det blåser snålt.

Som exempel berättar Kjörling om hur São Paulos före detta borgmästare, Celso Pitta, år 2000 anklagades för korruption och mutor för stora summor. Trots att han av domstolar två gånger blivit avstängd från sitt ämbete fick han andra domare att upphäva besluten. Genom en hemlig förtroendeomröstning i stadsfullmäktige klarade han sig just eftersom han lyckats hålla omröstningen hemlig och ingen av hans vänner behövde skylta med ett frikännande. Dessa vänner blev sedan kompenserade med hjälp av genomförande av sina förslag och pengar till sina områden. Genom utökade administrativa instanser kunde han få in fler vänner i organisationen som i sin tur tilldelades resurser att locka till sig nya väljare. Det är viktigt att smörja sina vänner och den som sitter i en maktposition får nya vänner eftersom det innebär mer pengar att dela ut. När Lula tog makten bytte mer än 50 parlamentsledamöter parti för att vara på regeringskoalitionens sida och därmed komma närmare resurserna. Vilken bokstavskombination man representerar är inte alltid så viktigt.

Introduktion till den brasilianska politiken 1

Ett bra exempel på att Sydamerikansk nyhetsrapportering inte har någon högre status i svensk media (vilket gör att den här bloggen har en funktion att fylla) får man genom att gå igenom DN:s sajt. Tidningen har visserligen en duktig latinamerikakorrespondent i form av Nathan Shachar med säte i Buenos Aires, men det är inte lätt att hitta en enda text han skrivit om Sydamerika. Något större uppslaget är krönikor från hans kortare visit i Mellanöstern.

I en kommentar till det stundande brasilianska valet från 5 maj beskriver han hur den sittande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva verkar ha klarat sig levande från de skandaler som skakat regeringen och som kunde (borde?) ha ödelagt den sittande presidentens chanser att bli omvald. Det avslöjades att regeringskoalitionen hade köpt röster i kongressen för att kunna få igenom reformer. Lula hävdade hårdnackat att han inget vetat och grät i tv. Även om få trodde honom lyckades han klara sig ur knipan. Han möblerade om i regeringen och ligger nu trots allt före sin huvudmotståndare Gerardo Alckmin och är favorit att vinna valet i första omgången.

Min fru har berättat för mig om valkampanjerna som många gånger förs på en förfärande låg nivå. Det finns kandidater till kommunfullmäktige som i tv tigger röster med argument som syftar till deras privata eländiga ekonomiska situation och att ett arbete som vereador skulle hjälpa upp situationen. Kommunfullmäktiges ledamöter i hennes kommun, Pouso Alegre i södra Minas Gerais är oförskämt, väl avlönade i förhållande till det arbete normalt sett presteras.

Stinkande vindar

Matchen mellan Borrussia Mönchengladbach och Aachen bröts tillfälligt av domaren eftersom Aachensupportrar häcklade den mörkhyade brasilianske spelaren Kahê. Spelaren själv drabbades inte så hårt av förolämpningarna eftersom han inte förstod vad som hände i sin brist på tyska språkkunskaper. Även om Aachen kommer att bestraffas så är det inte första gången som dessa otäcka stämningar visar upp sitt fula tryne på tyska fotbollsarenor.

Det är en av flera otäcka händelser i Tyskland för tillfället. I veckan fick det nazistiska/högerextrema partiet NDP 7 procent i delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern vilket innebär att de får mandat i delstatsparlamentet. Det gjordes misslyckade försök att förbjuda partiet 2003, men nu ser det ut att ett parti som använder våld och förföljelser av motståndare som medel i sina kampanjer kommer att få politiskt inflytande mitt i Europa. De nynazistiska vindarna blåser starkast i före detta Östtyskland då många delar av landet aldrig kommit ikapp väst 17 år efter murens fall. Arbetslöshet och svag ekonomi stärker de extrema åsikterna och främlingsfientligheten. Det var tunga faktorer i ett Tyskland där Hitler tog makten på 30-talet och vi bör akta oss mycket noga för att blunda för vårt förflutna eller förneka oroande tendenser.

Vad som är ännu mer oroväckande för oss i Sverige just nu är den främlingsfientliga stanken som är på väg att vinna legitimitet och acceptens i delar av vårat land genom Sverigedemokraternas starka valresultat i flera kommuner och landsting. Nu talar vi inte om ett åsidosatt och fattigt Östtyskland, utan om ett Sverige i högkonjunktur. Visserligen kan man finna liknande ekonomiska argument att förstå rädslan hos framförallt lägre sociala klasser för exempelvis framgångarna i Landskrona som i Mecklenburg-Verpommern eftersom arbetslösheten är hög och de sociala problemen inte är under kontroll. Det är svårare att hitta förståelse och bakgrund till problem när man inte mår bra själv. Man letar gärna efter en yttre fiende att kämpa mot (invandrare) för att känna tillhörighet (med “svenskarna”). Rädslan för det okända och de skumma kulturer som man inte riktigt känner sig ha kontroll över blir ett spöke som skuldbeläggs för motgångar.

Man ska inte förneka att integrationen av invandrare är bedrövlig på många håll i Sverige och att människor tvingas tränga ihop sig i ghetton där kontakten med det svenska kulturlivet och samhället starkt begränsas. Men retoriken som syftar till att skuldbelägga och sparka på de som redan ligger är så enkel. Är det inte så att alla vi andra borde ta vårat ansvar för att hjälpa till. Borde inte vi vara storsinta nog att erkänna våra fördomar och bekämpa dem med kunskap som vi egentligen redan besitter: Alla som har varit i ett annat land (kanske till och med i ett med folk med annan hudfärg) vet ju att de där borta är människor de också. En del trista och dumma, men de allra flesta jäkligt bra. Sverigedemokraterna har en ofinare retorik men delar till viss del värdegrund med den borgerliga alliansen (även om alliansen kallar det för en “inkluderande politik”). Är man i en utsatt situation så ska man fanimej rycka upp sig själv. Samhället (vi som har en tryggare social situation) kan visserligen hjälpa sig på traven genom att hota och försämra tills det inte finns någon annan utväg än uppryckning.

- Integrera dig din jävel annars kastar vi ut dig/Börja jobba din late fan annars lämnar vi dig åt ditt öde!

Är det här det Sverige vi vill leva i?

Den brasilianska inflationen är äntligen under kontroll

Tidningen Estadão ropade glatt ut under i början av veckan att årets inflation beräknas landa på 3 procent och är i fas med välutvecklade industriländer och faktiskt bättre än självaste USA (för att spinna vidare på tonläget i artikeln). Nyheten bygger på en ny prognos av IPCA (nationella konsumentprisindex) från IBGE (brasilianska institutet för geografi och statistik) och innebär att det senaste decenniets kraftansträngningar för en stabil valuta och låg inflation skördar framgångar. Medelvärdet i inflationstakt för de största ekonomierna i världen är visserligen 2,3 procent, men skillnaden är relativt liten.

Den brasilianska realen (R$) har dessutom stärkts mot dollarn vilket ger större import och konkurrens med nationella varor, vilket i sin tur pressar priserna. Investmentbanken JP Morgan hade förväntat sig en inflation på 3,7 procent baserat på högre priser på drivmedel som uteblivit. JP Morgan beräknar att inflationen för 2007 blir 4 procent och att regeringen har satt upp ett mål på 4,5 procent.

Detta bör ses ur ett historiskt perspektiv då Brasilien har haft en lång och mödosam resa mot en kontrollerad inflation. Från åren innan den sista militärdiktaturens slut, 1985, till det att den nya valutan R$ infördes 1994 som en del i den så kallade Plano Real iscensatt av president Henrique Cardoso för att få kontroll och fart på ekonomin, understeg inflationen 200 procent enbart under ett år (1986). Under hyperinflationens värsta år 1988-1994 låg inflationen så högt som på 2708 procent årligen. Inflationen under 80-talet var 50 406 148 procent och under 90-talet 63 514 573 procent trots att plano real effektivt lyckades dämpa den under decenniets andra hälft!

Under ett årtionde mellan 1985-1994 formulerades en rad planer för att få bukt med inflationen, men knappast någon som på allvar tog tag i de bakomliggande orsakerna till problemet. Det handlade bland annat om frysta löner och priser som tillfälligt kunde dämpa inflationen, som sedan inom kort fortsatte att skena igen. Den brasilianska ekonomin var väldigt sluten och protektionismen och importsubstitutionen skyddade den inhemska produktionen från utländsk konkurrens. Detta var något som kom att förändras under Henrique Cardoso.

Den brasilianska ekonomin har haft ett mycket bra årtionde sett ur nationalekonomisk synvinkel och jag kommer att fortsätta att beskriva dess historia såväl som att ge nulägesanalyser här.

MST ligger lågt under valrörelsen

För att ställa den slutspurtande valcirkusen i Sverige i en annan dagar kan man titta på Estadãos huvudrubrik i dag. Tidningen meddelar att MST (De jordlösas rörelse) har saktat ner sitt arbete under de senaste fyra månaderna då enbart 46 ockupationer har ägt rum jämfört med 134 under den föregående fyramånadersperioden. Detta på grund av att många av ledarna är involverade i valkampanjen för Lula och hans PT (arbetarpartiet). Under de aktioner som pågår och har satts i verket under den senaste perioden har ockupanterna manats till att ta det extra lugnt för att minimera våldet och skadegörelsen som leder till negativ publicitet.

Här kan vi verkligen tala om gräsrotarbetare som ställer upp i valtider med sitt ideella engagemang. Folkhemmet har inte riktigt nått det brasilianska arbetarpartiets vokabulär, men många drömmer åtminstone om ett hem.