Introduktion till den brasilianska politiken 2

Personligen har jag ibland blivit frustrerad över att inte få ett riktigt grepp om den brasilianska partipolitiken och vad som ligger bakom de otaliga vokallösa bokstavsförkortningar som styr landet. De människor man frågar brukar mest skaka på huvudet och ser ut att själva behöva hjälp med att reda ut begreppen.

Svaret är att det inte riktigt är så enkelt och att det inte finns den tradition av etablerade politiska partier med mer eller mindre traditionellt tunga ideologier som grund för sin politik. Detta gick upp för mig efter att ha läst Lennart Kjörlings bok om Lula. Förutom en skildring av Lulas väg till makten, ger även boken en bra överblick (om än med en starkt vänstervriden vinkel) av det brasilianska politiska livet.

Den så kallade klientelismen spelar en central roll i den brasilianska politiken och syftar till att politikerna tar emot medborgarna på sina kontor för att hjälpa dem individuellt. Det kan handla om att ge ett par glasögon, en tandställning eller en fotboll i utbyte mot röster. Ibland kanske man asfalterar en gata eller förbättrar vattenledningarna för ett helt kvarter. Bakom detta ligger knappast någon partipolitik eller ideologier. Det handlar om att vinna en position där man kan fortsätta att positionera offentliga resurser. Denna typ av politik förs främst inom den politiska högern till skillnad från vänstern som har en stabilare ideologisk grund att stå på, enligt Kjörling. För att befästa makten handlar det naturligtvis också om att skaffa sig rätt vänner som kan täcka upp då det blåser snålt.

Som exempel berättar Kjörling om hur São Paulos före detta borgmästare, Celso Pitta, år 2000 anklagades för korruption och mutor för stora summor. Trots att han av domstolar två gånger blivit avstängd från sitt ämbete fick han andra domare att upphäva besluten. Genom en hemlig förtroendeomröstning i stadsfullmäktige klarade han sig just eftersom han lyckats hålla omröstningen hemlig och ingen av hans vänner behövde skylta med ett frikännande. Dessa vänner blev sedan kompenserade med hjälp av genomförande av sina förslag och pengar till sina områden. Genom utökade administrativa instanser kunde han få in fler vänner i organisationen som i sin tur tilldelades resurser att locka till sig nya väljare. Det är viktigt att smörja sina vänner och den som sitter i en maktposition får nya vänner eftersom det innebär mer pengar att dela ut. När Lula tog makten bytte mer än 50 parlamentsledamöter parti för att vara på regeringskoalitionens sida och därmed komma närmare resurserna. Vilken bokstavskombination man representerar är inte alltid så viktigt.

Introduktion till den brasilianska politiken 1

Ett bra exempel på att Sydamerikansk nyhetsrapportering inte har någon högre status i svensk media (vilket gör att den här bloggen har en funktion att fylla) får man genom att gå igenom DN:s sajt. Tidningen har visserligen en duktig latinamerikakorrespondent i form av Nathan Shachar med säte i Buenos Aires, men det är inte lätt att hitta en enda text han skrivit om Sydamerika. Något större uppslaget är krönikor från hans kortare visit i Mellanöstern.

I en kommentar till det stundande brasilianska valet från 5 maj beskriver han hur den sittande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva verkar ha klarat sig levande från de skandaler som skakat regeringen och som kunde (borde?) ha ödelagt den sittande presidentens chanser att bli omvald. Det avslöjades att regeringskoalitionen hade köpt röster i kongressen för att kunna få igenom reformer. Lula hävdade hårdnackat att han inget vetat och grät i tv. Även om få trodde honom lyckades han klara sig ur knipan. Han möblerade om i regeringen och ligger nu trots allt före sin huvudmotståndare Gerardo Alckmin och är favorit att vinna valet i första omgången.

Min fru har berättat för mig om valkampanjerna som många gånger förs på en förfärande låg nivå. Det finns kandidater till kommunfullmäktige som i tv tigger röster med argument som syftar till deras privata eländiga ekonomiska situation och att ett arbete som vereador skulle hjälpa upp situationen. Kommunfullmäktiges ledamöter i hennes kommun, Pouso Alegre i södra Minas Gerais är oförskämt, väl avlönade i förhållande till det arbete normalt sett presteras.

Stinkande vindar

Matchen mellan Borrussia Mönchengladbach och Aachen bröts tillfälligt av domaren eftersom Aachensupportrar häcklade den mörkhyade brasilianske spelaren Kahê. Spelaren själv drabbades inte så hårt av förolämpningarna eftersom han inte förstod vad som hände i sin brist på tyska språkkunskaper. Även om Aachen kommer att bestraffas så är det inte första gången som dessa otäcka stämningar visar upp sitt fula tryne på tyska fotbollsarenor.

Det är en av flera otäcka händelser i Tyskland för tillfället. I veckan fick det nazistiska/högerextrema partiet NDP 7 procent i delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern vilket innebär att de får mandat i delstatsparlamentet. Det gjordes misslyckade försök att förbjuda partiet 2003, men nu ser det ut att ett parti som använder våld och förföljelser av motståndare som medel i sina kampanjer kommer att få politiskt inflytande mitt i Europa. De nynazistiska vindarna blåser starkast i före detta Östtyskland då många delar av landet aldrig kommit ikapp väst 17 år efter murens fall. Arbetslöshet och svag ekonomi stärker de extrema åsikterna och främlingsfientligheten. Det var tunga faktorer i ett Tyskland där Hitler tog makten på 30-talet och vi bör akta oss mycket noga för att blunda för vårt förflutna eller förneka oroande tendenser.

Vad som är ännu mer oroväckande för oss i Sverige just nu är den främlingsfientliga stanken som är på väg att vinna legitimitet och acceptens i delar av vårat land genom Sverigedemokraternas starka valresultat i flera kommuner och landsting. Nu talar vi inte om ett åsidosatt och fattigt Östtyskland, utan om ett Sverige i högkonjunktur. Visserligen kan man finna liknande ekonomiska argument att förstå rädslan hos framförallt lägre sociala klasser för exempelvis framgångarna i Landskrona som i Mecklenburg-Verpommern eftersom arbetslösheten är hög och de sociala problemen inte är under kontroll. Det är svårare att hitta förståelse och bakgrund till problem när man inte mår bra själv. Man letar gärna efter en yttre fiende att kämpa mot (invandrare) för att känna tillhörighet (med “svenskarna”). Rädslan för det okända och de skumma kulturer som man inte riktigt känner sig ha kontroll över blir ett spöke som skuldbeläggs för motgångar.

Man ska inte förneka att integrationen av invandrare är bedrövlig på många håll i Sverige och att människor tvingas tränga ihop sig i ghetton där kontakten med det svenska kulturlivet och samhället starkt begränsas. Men retoriken som syftar till att skuldbelägga och sparka på de som redan ligger är så enkel. Är det inte så att alla vi andra borde ta vårat ansvar för att hjälpa till. Borde inte vi vara storsinta nog att erkänna våra fördomar och bekämpa dem med kunskap som vi egentligen redan besitter: Alla som har varit i ett annat land (kanske till och med i ett med folk med annan hudfärg) vet ju att de där borta är människor de också. En del trista och dumma, men de allra flesta jäkligt bra. Sverigedemokraterna har en ofinare retorik men delar till viss del värdegrund med den borgerliga alliansen (även om alliansen kallar det för en “inkluderande politik”). Är man i en utsatt situation så ska man fanimej rycka upp sig själv. Samhället (vi som har en tryggare social situation) kan visserligen hjälpa sig på traven genom att hota och försämra tills det inte finns någon annan utväg än uppryckning.

- Integrera dig din jävel annars kastar vi ut dig/Börja jobba din late fan annars lämnar vi dig åt ditt öde!

Är det här det Sverige vi vill leva i?