Missad internationell kvasititel för São Paulo FC

Boca Juniors besegrade São Paulo FC i finalen av Recopa på Morumbi inför 19 000 åskådare vilket kanske talar för att denna internationella titel inte är av enorm betydelse. Det hela är en aning snurrigt eftersom Recopa är ett möte mellan 2005 års Copa Libertadores-mästare och mästarna i Sydamerikanska cupen (närmast att jämföras med Uefa-cupen). Eftersom finalen i årets Copa Libertadores spelades för runt en månad sedan så innebär det att Recopa är en cup för ex-mästare, vilket gör att titeln blir ungefär så urvattnad som det låter. Bristen på andra stora matcher gjorde dock att den blev stort uppslagen i de brasilianska sporttidningarna. Segern innebar att Boca Juniors intog platsen som den klubb med flest internationella cuptitlar (i konkurrens med Milan, Real Madrid och Independiente), vilket väl också kan anses som ett något tvivelaktigt rekord om varje titel innebär att man får spela ett antal “gratisfinaler” under över ett års tid.

Man kan hoppas att São Paulo kommer över förlusten och koncentrera sig på att vinna ligan istället. Det redan hårt pressade spelschemat för de största lagen i Brasilien som inte ens får ledigt när flera stjärnor är ute på landslagsuppdrag behöver knappast sådana här plojmatcher.

Den brasilianska inflationen är äntligen under kontroll

Tidningen Estadão ropade glatt ut under i början av veckan att årets inflation beräknas landa på 3 procent och är i fas med välutvecklade industriländer och faktiskt bättre än självaste USA (för att spinna vidare på tonläget i artikeln). Nyheten bygger på en ny prognos av IPCA (nationella konsumentprisindex) från IBGE (brasilianska institutet för geografi och statistik) och innebär att det senaste decenniets kraftansträngningar för en stabil valuta och låg inflation skördar framgångar. Medelvärdet i inflationstakt för de största ekonomierna i världen är visserligen 2,3 procent, men skillnaden är relativt liten.

Den brasilianska realen (R$) har dessutom stärkts mot dollarn vilket ger större import och konkurrens med nationella varor, vilket i sin tur pressar priserna. Investmentbanken JP Morgan hade förväntat sig en inflation på 3,7 procent baserat på högre priser på drivmedel som uteblivit. JP Morgan beräknar att inflationen för 2007 blir 4 procent och att regeringen har satt upp ett mål på 4,5 procent.

Detta bör ses ur ett historiskt perspektiv då Brasilien har haft en lång och mödosam resa mot en kontrollerad inflation. Från åren innan den sista militärdiktaturens slut, 1985, till det att den nya valutan R$ infördes 1994 som en del i den så kallade Plano Real iscensatt av president Henrique Cardoso för att få kontroll och fart på ekonomin, understeg inflationen 200 procent enbart under ett år (1986). Under hyperinflationens värsta år 1988-1994 låg inflationen så högt som på 2708 procent årligen. Inflationen under 80-talet var 50 406 148 procent och under 90-talet 63 514 573 procent trots att plano real effektivt lyckades dämpa den under decenniets andra hälft!

Under ett årtionde mellan 1985-1994 formulerades en rad planer för att få bukt med inflationen, men knappast någon som på allvar tog tag i de bakomliggande orsakerna till problemet. Det handlade bland annat om frysta löner och priser som tillfälligt kunde dämpa inflationen, som sedan inom kort fortsatte att skena igen. Den brasilianska ekonomin var väldigt sluten och protektionismen och importsubstitutionen skyddade den inhemska produktionen från utländsk konkurrens. Detta var något som kom att förändras under Henrique Cardoso.

Den brasilianska ekonomin har haft ett mycket bra årtionde sett ur nationalekonomisk synvinkel och jag kommer att fortsätta att beskriva dess historia såväl som att ge nulägesanalyser här.

MST ligger lågt under valrörelsen

För att ställa den slutspurtande valcirkusen i Sverige i en annan dagar kan man titta på Estadãos huvudrubrik i dag. Tidningen meddelar att MST (De jordlösas rörelse) har saktat ner sitt arbete under de senaste fyra månaderna då enbart 46 ockupationer har ägt rum jämfört med 134 under den föregående fyramånadersperioden. Detta på grund av att många av ledarna är involverade i valkampanjen för Lula och hans PT (arbetarpartiet). Under de aktioner som pågår och har satts i verket under den senaste perioden har ockupanterna manats till att ta det extra lugnt för att minimera våldet och skadegörelsen som leder till negativ publicitet.

Här kan vi verkligen tala om gräsrotarbetare som ställer upp i valtider med sitt ideella engagemang. Folkhemmet har inte riktigt nått det brasilianska arbetarpartiets vokabulär, men många drömmer åtminstone om ett hem.

Skumma affärer via brasiliansk fotboll

När Tevez, av Corinthtians fans kallad Carlitos, nu har lämnat klubben för det mediokra Premiere League-laget West Ham så förlorade den brasilianska ligan sin förmodligen största profil. Tevez blev vald till ligans bäste spelare när Corinthians vann sin fjärde ligatitel. Även Javier Mascherano har sålts. Svenska dagbladet konstaterar att det är det enda som är klart i affären: Att spelarna har lämnat Corinthians. I övrigt är det mycket som är höljt i dunkel. Vad kostade spelarna? Vem äger West Ham och därmed spelarna? Och varför i helsicke har de hamnat i West Ham när betydligt starkare klubbar tidigare har visat ett stort intresse?

Ett spår i röran är att spelarna har ägts av MSI (Media Sports Investments), en ryskkontrollerad investmentgrupp, som även är delägare i Corinthians med uttalade ambitioner att köpa West Ham. MSI har setts med stor skepsis i Brasilien då det fruktas att nätverket har skumma maffiakontakter och bland annat använder sin inblandning i idrotten för betydligt mindre ädla syften än mästerskapsguld, så som penningtvätt. Nu förekommer det spekulationer som att flytten till West Ham bara är en mellanstation för att sedan slussa spelarna vidare till Chelsea.

Det kom dock inte som någon stor chock att Tevez valde att lämna Corinthians eftersom han under innevarande säsong har haft det svårt i klubben. Han blev av med lagkaptensbindeln av tränare Leão som dessutom opassande levererat smaklösa skämt om Argentinare. Tevez har dessutom liksom andra spelarna trakasserats av besvikna supportrar efter den usla inledningen av ligan.

Vi kan konstatera att detta är ännu ett exempel i hur den brasilianska ligan och dess fans våldtas av kortsiktiga ekonomiska intressen. Förra året var Corinthians en brasiliansk klubb som äntligen kunde hålla sig med stora spelare som lika väl hade kunnat spela för en av de större europeiska klubbarna. Nu har det visat sig att den satsningen va oerhört kortsiktig och att de ryska maffiapengarna inte på något sätt har hjälpt utan snarare stjälpt São Paulos största klubb.

Situationen för den brasilianska fotbollen

Brasiliansk fotboll producerar flest högklassiga spelare i världen och tredjesorteringen är tillräckligt bra för att dominera i toppen av allsvenskan. Trots att de flesta brasilianska fotbollsspelares stora dröm är att få åka och spela i Europa och att väldigt många även halvdana spelare drar så fort det kommer ett anbud från andra sidan Atlanten så är den brasilianska ligan bäst i Sydamerika. Detta påstående får nog till och med argentinare svårt att bemöta då två brasilianska lag möttes i den nyligen spelade finalen av Copa Libertadores (Sydamerikas mästarliga) där Internacional från Porto Alegre slog regerande mästarna São Paulo FC.

Det finns en myt att Brasiliansk fotboll är inramad av sjungande färgsprakande hav på fullsatta läktare. Att de klassiska rioderbyna drar ett fullsatt Maracanã med sambaorkestrar. Det är INTE sant! Brasiliansk fotboll (och nu pratar vi inte om råvarorna i form av spelare) befinner sig i en djup kris och är katastrofalt eftersatt på ett antal punkter. Arenorna är gamla, slitna och farliga. Ibland är det så illa att man tvingas stänga läktarsektioner på grund av risken att de rasar ihop. Säkerheten på och runt arenorna är inte tillfredsställande. Dödsfall efter sammandrabbningar mellan supportrar är inte ovanligt. Det sker dock många gånger på europeiskt manér efter att man har kommit överens om en plats att bråka på i anslutning till en match, men långt från arenan för att undgå polisen. I allmänhet är den brasilianska ligan, Brasileirão, väldigt dåligt marknadsförd vilket gör att publikintresset är mycket svagt i förhållande till det enorma fotbollsintresse som faktiskt finns. En enkel räkneövning kan illustrera situationen:

Flamengo är Brasiliens populäraste klubb med 35 miljoner supportrar runt om i landet enligt sin egen hemsida. Hemmaarenan Maracanã har idag en kapacitet på 95 000 personer (något mindre än då rekordet slogs med 205 000 vid VM-finalen 1950). Med dagens upplägg av ligan spelar man 19 hemmamatcher per säsong. Det innebär att om varje påstådd supporter gick på en hemmamatch var 19:e år (för att inviga nästa generations supportrar i klubbens gemenskap kan man tänka sig) så skulle varje match vara absolut slutsåld.

I kontrast till detta kan ställas att Brasileirão hittills i år har haft ett snitt på runt 7500 åskådare. Som jämförelse har allsvenskan haft nästan 10 000.

Basen för problemen i den brasilianska fotbollen är av samma karaktär som för så många andra problem i det brasilianska samhället vilka bottnar i korruption och strukturella problem. Korruption är kanske den allra värsta fienden som existerar till långsiktigt tänkande och utveckling. En institutionaliserad korruption omöjliggör kostsamma satsningar på framtida utveckling eftersom en krona idag alltid är mer värd än en krona imorgon. Enligt det korrupta tankesättet gäller det att så snabbt som möjligt stoppa en krona i egen ficka innan någon annan hinner före. Det är naturligtvis en del i förklaringen varför det är mycket svårt att få till stånd ett stort stadionbygge som på lång sikt är nödvändigt för publiktillströmning och marknadsföring av det egna laget som på långsikt naturligtvis kan generera intäkter som kan gagna såväl den korrumperade fotbollsbasen, (o cartola) och utvecklingen av brasiliansk fotboll.

Om man pratar med mannen på gatan som inte har så stor erfarenhet av tänkande i marknadstermer och inte gör jämförelser med utvecklingen av den europeiska ligafotbollen så vill han förmodligen tillskriva systemet med så kallade pontos corridos (löpande poäng) en del av det vikande intresset. Det är den raka serieformen med ett hemma- och ett bortamöte som det klagas på. Många brassar säger sig inte vilja ha en serielunk där alla matcher är lika mycket värda och ger tre poäng som i slutändan avgör placeringarna i mästerskapet. Man säger sig vilja ha finaler och avgörande matcher. Visserligen är det nervkittlande med heta finaler. Så långt är det inte svårt att hänga med i resonemanget. Men vägen dit är oftast en urvattnad historia där matcherna plötsligt förlorar sitt värde då placeringarna är värdelösa bara man hamnar över slutspelsstrecket. De flesta av världens fotbollsländer och alla andra av de största har förstått tjusningen med pontos corridos och det är naturligtvis modellen även för Brasilien. Problemen i brasiliansk fotboll är så mycket djupare och vägen mot en högklassig liga som på allvar kan mäta sig med de europeiska är mycket lång, men kanske inte helt oframkomlig.