Introduktion till Brasilien som turistland

Brasilien är ett till ytan enormt land med mycket skiftande natur och kultur. Det bäddar naturligtvis för att dessutom vara ett rikt turistland. När Brasilien nämns som turistland så är förmodligen det första som folk associerar till spontant de vita stränderna i Rio de Janeiro eller nordostkusten i städer som Recife och Natal. Det är visserligen inget fel på de associationerna och Rios charm går det inte att bortse ifrån, men Brasilien har väldigt mycket mer att erbjuda.

Fascinerande ekoturism i Amazonas och världens största träskområde Pantanal kan rekommenderas. En exempel på en underbar godbit är det till hotell ombyggda munkklostret uppe i bergen i nationalparken Caraca utanför Belo Horizonte, Minas Gerais.

Man ska också tänka på att längs hela Brasiliens långa kust erbjuder fantastiska stränder och att det på många håll går att komma undan europeiska och nordamerikanska turister. Även i delstaten São Paulo och nedåt Paraná och Santa Catarina kryllar det av större och mindre turistorter. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte alltid är badsäsong här och att man ska satsa på sommaren.

Det ska inte heller hymlas med att det på många ställen finns ett strukturellt problem för den Brasilianska turistnäringen. Välutrustade turistkontor är inte direkt praxis. Språket är ett problem och engelskakunskaperna är minst skrala och utan varken spanska eller portugisiska kan det bli svårt att göra sig förstådd. Ett annat problem kan vara säkerheten. Brasilien är inte ett allt igenom tryggt land och man bör vara lite på sin vakt hela tiden, ha koll på sina saker och ha en aning om vart man är på väg. Detta gör absolut inte att jag tvekar att varmt rekommendera Brasilien som turistmål.

Jag kommer att berätta närmare på den här bloggen om de bästa turistmål som jag har besökt i Brasilien. Läsare är också hjärtligt välkomna att dela med sig av lyckade resor till Brasilien för att tipsa och inspirera andra.

Varför spelar Brasilien på Råsunda?

På tisdag ska det brasilianska landslaget, a selecão, möta Ecuador i en träningsmatch. På Råsunda. Naturligtvis är det jätteroligt för den svenska fotbollspubliken som inte ens längre kan räkna med att få se sina egna största stjärnor när landslaget spelar, då varken Zlatan eller Henke spelar i VM-kvalet till helgen. I klubbfotbollen går det inget vidare för svenska lag och det blir sällan mer upphetsande än Grasshoppers från Schweiz numera. Nej, från svensk synvinkel är det inte mycket att säga om. Bara trevligt.

Ser man det från en brasiliansk vinkel är det hela lite mer komplicerat. Rätten att styra det brasilianska fotbollslandslagets träningsmatcher har det Schweiziska tv-bolaget Kentaro Group som även äger tv-rättigheterna till de allsvenska matcherna och det sambandet var avgörande för att Sverige skulle bli spelplats för matchen när Barcelonas Camp Nou var upptaget. Ser man det ur en negativ synvinkel så är det ett hån mot det brasilianska folket att dess landslag åtminstone delvis har sålts ut till utländska kommersiella intressen på ett sätt som verkar otroligt för till exempel de stora europeiska landslagen.

Vad spelar det då för roll att Brasilien spelar meningslösa träningsmatcher på bortaplan? Det är nästan fyra år till nästa VM och spelarna är ju enormt populära världen över.

Jo, det innebär att det brasilianska landslaget skickas runt i världen som något jäkla Harlem Globetrotters för att lira o jogo bonito. De kommer till Sverige från Kuwait där de ska spela en uppvisningsmatch innan. Som, får man gissa, någon shejk har betalat många oljedollar för. Inget ont i det i sig. Den stora knäckfrågan som jag vill komma till är var dessa pengar hamnar och vad det leder till på sikt.

Det första man måste fråga sig när det tas märkliga beslut i Brasilien är vem som tjänar på det. I detta fall de som har sålt ut rättigheterna, det vill säga det brasilianska fotbollsförbundet CBF. Om pengarna hade gått vidare till ungdomsfotbollen, klubbarna, ligan eller till och med en ökad satsning på landslaget hade jag inte haft något att invända utan snarare beundrat att man marknadsför sin starka produkt världen över.

Problemet är att jag inte tror ett skit på att det är det centrala i landslagets turnéer. Utan att varken ha kött på benen eller ha hört några rykten så vågar jag sätta all min heder på att stora pengar i dessa affärer går rakt ner i pamparnas fickor. Det är det hemska sanningen i Brasilien. Du måste alltid räkna med korruptionen som i sin tur förstör all långsiktig planering.

Valet är inte avgjort på förhand

Det ser ut att kunna bli en andra valomgång mellan den sittande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva och hans främste utmanare Geraldo Alckmin idet brasilianska presidentvalet idag (söndag). Enligt opinionsundersökningsinstitutet Ibope har kandidaterna närmat sig 5 procent sedan den senaste undersökningen för sex dagar sedan. Lula har nu 45 procent av väljarnas stöd, vilket är fem för lite för att vinna redan i den första omgången.

Brasiliansk filmfestival i Göteborg och Stockholm

Imorgon (torsdag) inleds den brasilianska filmfestivalen, Brasilcine, i Göteborg där den pågår under hela helgen på Pusterviksteatern på Järntorget. Festivalen åker sedan vidare till Stockholm och Zita den 6 oktober där programmet dock är en bra bit nedbantat. För mer information och program klickar du på den här länken.

Smuts i valmaskineriet

Just nu rullar det en jätteskandal i Brasilien i lagom tid före det stundande valet. En historia som väl kan få de flesta svenskar att sucka igenkännande efter rabaldret då folkpartiets kladdiga fingrar återfanns i sossarnas syltburk.

I Brasilien handlar det om hur en dossier som skulle avslöja hamligheter som kunde smutskasta PSDB-politiker kunde hamna i händerna på petistas (regeringspartiet PT:s medarbetare). I dossiern, som består av en videokassett, en DVD, en almanacka och diverse foton, figurerar bland annat São Paulos borgmästare José Serra och presidentkandidat Geraldo Alckmin. Nu utreds det hur det graverande materialet hamnat där det hamnat, var pengarna för att betala för det kom ifrån och vilka som bevisligen kände till det. En av Lulas närmaste män är inblandad, men presidenten är naturligtvis lyckligt ovetande om vad som skedde bakom hans rygg. Inblandade är också en journalist från den tidskriften Época som skulle skriva om innehållet i dossiern och för detta ändamål deltog i ett möte med de numera åtalade deltagarna i härvan. Tidskriften IstoÉ publicerade visserligen ett reportage i veckans upplaga med anklagelser mot Serra levererade av far och son Vendoin, männen bakom framställandet av dossiern. Tidningen förnekar emellertid all kännedom om det smutsiga materialet.

Ännu en gång kan vi konstatera hur fokuseringen flyttas från sakfrågor och vad som egentligen är viktigt: Hur landet ska komma att styras under de närmaste fyra åren. I Brasilien kan åtminstone inte ett ökat politikerförakt minska valdeltagandet då valplikt råder. Så risken är väl att skandalen enbart leder till att redan oinformerade väljare inte blir klokare, utan istället fördelar sina röster på dem som anses lite mindre oärliga än andra. Ett inte särskilt gott utgångsläge för en fungerande demokrati.

Introduktion till den brasilianska politiken 3

De viktigaste partierna

Det enda parti med tradition från tiden före militärkuppen 1964 är kommunistpartiet som numera har splittrats i två olika partier; PPS och PCdoB.

Ett av de mest inflytelserika partierna i Brasilien är PMDB (Partido do Movimento Democrático Brasileiro, Partiet för den brasilianska demokratiska rörelsen) som ursprungligen grundades 1965 och då hette MDB. Då representerade det “oppositionen” till regeringspartiet ARENA under militärdiktaturen. Dessa båda partier representerades av makteliten. I och med att MDB vann ny mark när man vann anhängare bland folk som var kritiska till regimen så öppnades det till slut upp för ett flerpartisystem. Ii kölvattnet av detta bildades bland annat dagens regeringsparti PT (Partido dos Trabalhadores, Arbetarpartiet). MDB blev PMDB som är ideologiskt splittrat, men betraktas som ett center-högerparti.

Diktaturens parti ARENA blev så småningom partierna PFL och PP. De allierade sig med Cardosos vänsterregering och lyckades på nytt komma in i politikens finrum där de lyckats nå makten i viktiga regioner. PFL:s mest kända profil är Antonio Carlos Magalhães. PP:s representant Paulo Malluf var en mycket korrumperad politiker som nått posten både som borgmästare och guvernör i São Paulo. Även om han blivit tagen med handen i syltburken och beräknas ha stulit för mångmiljardbelopp(!) så har han inte givit upp sin politiska karriär.

Presidentkandidaten Alckmin representerar PSDB (Partido da Social Democracia Brasileira, Brasilianska socialdemokratiska partiet). Partiet, sprunget ur vänsterfraktioner inom PMDB, hade regeringsmakten en period sedan dess företrädare Fernando Henrique Cardoso valdes till president 1984. Sedan dess har partiet vandrat åt högerkanten.

För att sammanfatta det politiska livet i Brasilien kan man säga att politiken är som den otorkade baken, den luktar skit och kanske också lite urin om någon pissat på ringen. Den mycket låga moralen där mutor, nepotism och korruption är en del av maktutövandets grundvalar gör att smutsen sprider sig genom systemet och utvecklingen gror igen av smuts ner på gräsrotsnivå. Det är väldigt sorgligt. Man ställde stora förhoppningar på Lula när han trädde till makten, med fagra löften om att korruptionsbekämpningen skulle stå mycket högt upp på dagordningen. Det tog en period och sedan var han också insyltad i affärer som han kanske visste om, kanske inte. Det väsentliga var i alla fall att han var oförmögen att stoppa det som skedde. Att Lula har en solid grund för att representera lägre sociala klasser i Brasilien betvivlar nog ingen. Han har tagit den långa vägen från en fattig familj Pernambucos inland genom fackföreningsrörelsen, till makten via flera misslyckade val. Men Lula är en maktmänniska och en sådan måste ha inflytelserika vänner för att nå hela vägen i Brasilien. Det innebar att han var tvungen att släppa in samarbetspartners i regeringen som normalt sett borde sitta i en oppositionsställning. Det är inte säkert att dessa nya “vänner” har samma ambitioner att styra fläckfritt.

Brasilien är ett enormt stort land och den ena handen kan omöjligt kontrollera vad alla de andra gör. Personvalskampanjer handlar mycket ofta om kortsiktigt tänkande där det gäller att sprida pengar runt omkring sig för att få röster. Att politiken inte fungerar som den ska är inget skäl för att vända den ryggen. För att kunna kritisera konstruktivt krävs det kunskap. Jag ska försöka att ge nyheter och inblickar om den brasilianska politiken här, men det är viktigt att alltid vara vaksam och fundera på vilket spel bakom kulisserna som leder till det ena eller andra beslutet. Är man naiv, blåögd och tror alltför gott om mänskligheten är man nog dessvärre för evigt dömd att inte förstå så mycket av den brasilianska valrörelsen.

Introduktion till den brasilianska politiken 2

Personligen har jag ibland blivit frustrerad över att inte få ett riktigt grepp om den brasilianska partipolitiken och vad som ligger bakom de otaliga vokallösa bokstavsförkortningar som styr landet. De människor man frågar brukar mest skaka på huvudet och ser ut att själva behöva hjälp med att reda ut begreppen.

Svaret är att det inte riktigt är så enkelt och att det inte finns den tradition av etablerade politiska partier med mer eller mindre traditionellt tunga ideologier som grund för sin politik. Detta gick upp för mig efter att ha läst Lennart Kjörlings bok om Lula. Förutom en skildring av Lulas väg till makten, ger även boken en bra överblick (om än med en starkt vänstervriden vinkel) av det brasilianska politiska livet.

Den så kallade klientelismen spelar en central roll i den brasilianska politiken och syftar till att politikerna tar emot medborgarna på sina kontor för att hjälpa dem individuellt. Det kan handla om att ge ett par glasögon, en tandställning eller en fotboll i utbyte mot röster. Ibland kanske man asfalterar en gata eller förbättrar vattenledningarna för ett helt kvarter. Bakom detta ligger knappast någon partipolitik eller ideologier. Det handlar om att vinna en position där man kan fortsätta att positionera offentliga resurser. Denna typ av politik förs främst inom den politiska högern till skillnad från vänstern som har en stabilare ideologisk grund att stå på, enligt Kjörling. För att befästa makten handlar det naturligtvis också om att skaffa sig rätt vänner som kan täcka upp då det blåser snålt.

Som exempel berättar Kjörling om hur São Paulos före detta borgmästare, Celso Pitta, år 2000 anklagades för korruption och mutor för stora summor. Trots att han av domstolar två gånger blivit avstängd från sitt ämbete fick han andra domare att upphäva besluten. Genom en hemlig förtroendeomröstning i stadsfullmäktige klarade han sig just eftersom han lyckats hålla omröstningen hemlig och ingen av hans vänner behövde skylta med ett frikännande. Dessa vänner blev sedan kompenserade med hjälp av genomförande av sina förslag och pengar till sina områden. Genom utökade administrativa instanser kunde han få in fler vänner i organisationen som i sin tur tilldelades resurser att locka till sig nya väljare. Det är viktigt att smörja sina vänner och den som sitter i en maktposition får nya vänner eftersom det innebär mer pengar att dela ut. När Lula tog makten bytte mer än 50 parlamentsledamöter parti för att vara på regeringskoalitionens sida och därmed komma närmare resurserna. Vilken bokstavskombination man representerar är inte alltid så viktigt.

Introduktion till den brasilianska politiken 1

Ett bra exempel på att Sydamerikansk nyhetsrapportering inte har någon högre status i svensk media (vilket gör att den här bloggen har en funktion att fylla) får man genom att gå igenom DN:s sajt. Tidningen har visserligen en duktig latinamerikakorrespondent i form av Nathan Shachar med säte i Buenos Aires, men det är inte lätt att hitta en enda text han skrivit om Sydamerika. Något större uppslaget är krönikor från hans kortare visit i Mellanöstern.

I en kommentar till det stundande brasilianska valet från 5 maj beskriver han hur den sittande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva verkar ha klarat sig levande från de skandaler som skakat regeringen och som kunde (borde?) ha ödelagt den sittande presidentens chanser att bli omvald. Det avslöjades att regeringskoalitionen hade köpt röster i kongressen för att kunna få igenom reformer. Lula hävdade hårdnackat att han inget vetat och grät i tv. Även om få trodde honom lyckades han klara sig ur knipan. Han möblerade om i regeringen och ligger nu trots allt före sin huvudmotståndare Gerardo Alckmin och är favorit att vinna valet i första omgången.

Min fru har berättat för mig om valkampanjerna som många gånger förs på en förfärande låg nivå. Det finns kandidater till kommunfullmäktige som i tv tigger röster med argument som syftar till deras privata eländiga ekonomiska situation och att ett arbete som vereador skulle hjälpa upp situationen. Kommunfullmäktiges ledamöter i hennes kommun, Pouso Alegre i södra Minas Gerais är oförskämt, väl avlönade i förhållande till det arbete normalt sett presteras.

Stinkande vindar

Matchen mellan Borrussia Mönchengladbach och Aachen bröts tillfälligt av domaren eftersom Aachensupportrar häcklade den mörkhyade brasilianske spelaren Kahê. Spelaren själv drabbades inte så hårt av förolämpningarna eftersom han inte förstod vad som hände i sin brist på tyska språkkunskaper. Även om Aachen kommer att bestraffas så är det inte första gången som dessa otäcka stämningar visar upp sitt fula tryne på tyska fotbollsarenor.

Det är en av flera otäcka händelser i Tyskland för tillfället. I veckan fick det nazistiska/högerextrema partiet NDP 7 procent i delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern vilket innebär att de får mandat i delstatsparlamentet. Det gjordes misslyckade försök att förbjuda partiet 2003, men nu ser det ut att ett parti som använder våld och förföljelser av motståndare som medel i sina kampanjer kommer att få politiskt inflytande mitt i Europa. De nynazistiska vindarna blåser starkast i före detta Östtyskland då många delar av landet aldrig kommit ikapp väst 17 år efter murens fall. Arbetslöshet och svag ekonomi stärker de extrema åsikterna och främlingsfientligheten. Det var tunga faktorer i ett Tyskland där Hitler tog makten på 30-talet och vi bör akta oss mycket noga för att blunda för vårt förflutna eller förneka oroande tendenser.

Vad som är ännu mer oroväckande för oss i Sverige just nu är den främlingsfientliga stanken som är på väg att vinna legitimitet och acceptens i delar av vårat land genom Sverigedemokraternas starka valresultat i flera kommuner och landsting. Nu talar vi inte om ett åsidosatt och fattigt Östtyskland, utan om ett Sverige i högkonjunktur. Visserligen kan man finna liknande ekonomiska argument att förstå rädslan hos framförallt lägre sociala klasser för exempelvis framgångarna i Landskrona som i Mecklenburg-Verpommern eftersom arbetslösheten är hög och de sociala problemen inte är under kontroll. Det är svårare att hitta förståelse och bakgrund till problem när man inte mår bra själv. Man letar gärna efter en yttre fiende att kämpa mot (invandrare) för att känna tillhörighet (med “svenskarna”). Rädslan för det okända och de skumma kulturer som man inte riktigt känner sig ha kontroll över blir ett spöke som skuldbeläggs för motgångar.

Man ska inte förneka att integrationen av invandrare är bedrövlig på många håll i Sverige och att människor tvingas tränga ihop sig i ghetton där kontakten med det svenska kulturlivet och samhället starkt begränsas. Men retoriken som syftar till att skuldbelägga och sparka på de som redan ligger är så enkel. Är det inte så att alla vi andra borde ta vårat ansvar för att hjälpa till. Borde inte vi vara storsinta nog att erkänna våra fördomar och bekämpa dem med kunskap som vi egentligen redan besitter: Alla som har varit i ett annat land (kanske till och med i ett med folk med annan hudfärg) vet ju att de där borta är människor de också. En del trista och dumma, men de allra flesta jäkligt bra. Sverigedemokraterna har en ofinare retorik men delar till viss del värdegrund med den borgerliga alliansen (även om alliansen kallar det för en “inkluderande politik”). Är man i en utsatt situation så ska man fanimej rycka upp sig själv. Samhället (vi som har en tryggare social situation) kan visserligen hjälpa sig på traven genom att hota och försämra tills det inte finns någon annan utväg än uppryckning.

- Integrera dig din jävel annars kastar vi ut dig/Börja jobba din late fan annars lämnar vi dig åt ditt öde!

Är det här det Sverige vi vill leva i?

Missad internationell kvasititel för São Paulo FC

Boca Juniors besegrade São Paulo FC i finalen av Recopa på Morumbi inför 19 000 åskådare vilket kanske talar för att denna internationella titel inte är av enorm betydelse. Det hela är en aning snurrigt eftersom Recopa är ett möte mellan 2005 års Copa Libertadores-mästare och mästarna i Sydamerikanska cupen (närmast att jämföras med Uefa-cupen). Eftersom finalen i årets Copa Libertadores spelades för runt en månad sedan så innebär det att Recopa är en cup för ex-mästare, vilket gör att titeln blir ungefär så urvattnad som det låter. Bristen på andra stora matcher gjorde dock att den blev stort uppslagen i de brasilianska sporttidningarna. Segern innebar att Boca Juniors intog platsen som den klubb med flest internationella cuptitlar (i konkurrens med Milan, Real Madrid och Independiente), vilket väl också kan anses som ett något tvivelaktigt rekord om varje titel innebär att man får spela ett antal “gratisfinaler” under över ett års tid.

Man kan hoppas att São Paulo kommer över förlusten och koncentrera sig på att vinna ligan istället. Det redan hårt pressade spelschemat för de största lagen i Brasilien som inte ens får ledigt när flera stjärnor är ute på landslagsuppdrag behöver knappast sådana här plojmatcher.

Den brasilianska inflationen är äntligen under kontroll

Tidningen Estadão ropade glatt ut under i början av veckan att årets inflation beräknas landa på 3 procent och är i fas med välutvecklade industriländer och faktiskt bättre än självaste USA (för att spinna vidare på tonläget i artikeln). Nyheten bygger på en ny prognos av IPCA (nationella konsumentprisindex) från IBGE (brasilianska institutet för geografi och statistik) och innebär att det senaste decenniets kraftansträngningar för en stabil valuta och låg inflation skördar framgångar. Medelvärdet i inflationstakt för de största ekonomierna i världen är visserligen 2,3 procent, men skillnaden är relativt liten.

Den brasilianska realen (R$) har dessutom stärkts mot dollarn vilket ger större import och konkurrens med nationella varor, vilket i sin tur pressar priserna. Investmentbanken JP Morgan hade förväntat sig en inflation på 3,7 procent baserat på högre priser på drivmedel som uteblivit. JP Morgan beräknar att inflationen för 2007 blir 4 procent och att regeringen har satt upp ett mål på 4,5 procent.

Detta bör ses ur ett historiskt perspektiv då Brasilien har haft en lång och mödosam resa mot en kontrollerad inflation. Från åren innan den sista militärdiktaturens slut, 1985, till det att den nya valutan R$ infördes 1994 som en del i den så kallade Plano Real iscensatt av president Henrique Cardoso för att få kontroll och fart på ekonomin, understeg inflationen 200 procent enbart under ett år (1986). Under hyperinflationens värsta år 1988-1994 låg inflationen så högt som på 2708 procent årligen. Inflationen under 80-talet var 50 406 148 procent och under 90-talet 63 514 573 procent trots att plano real effektivt lyckades dämpa den under decenniets andra hälft!

Under ett årtionde mellan 1985-1994 formulerades en rad planer för att få bukt med inflationen, men knappast någon som på allvar tog tag i de bakomliggande orsakerna till problemet. Det handlade bland annat om frysta löner och priser som tillfälligt kunde dämpa inflationen, som sedan inom kort fortsatte att skena igen. Den brasilianska ekonomin var väldigt sluten och protektionismen och importsubstitutionen skyddade den inhemska produktionen från utländsk konkurrens. Detta var något som kom att förändras under Henrique Cardoso.

Den brasilianska ekonomin har haft ett mycket bra årtionde sett ur nationalekonomisk synvinkel och jag kommer att fortsätta att beskriva dess historia såväl som att ge nulägesanalyser här.

MST ligger lågt under valrörelsen

För att ställa den slutspurtande valcirkusen i Sverige i en annan dagar kan man titta på Estadãos huvudrubrik i dag. Tidningen meddelar att MST (De jordlösas rörelse) har saktat ner sitt arbete under de senaste fyra månaderna då enbart 46 ockupationer har ägt rum jämfört med 134 under den föregående fyramånadersperioden. Detta på grund av att många av ledarna är involverade i valkampanjen för Lula och hans PT (arbetarpartiet). Under de aktioner som pågår och har satts i verket under den senaste perioden har ockupanterna manats till att ta det extra lugnt för att minimera våldet och skadegörelsen som leder till negativ publicitet.

Här kan vi verkligen tala om gräsrotarbetare som ställer upp i valtider med sitt ideella engagemang. Folkhemmet har inte riktigt nått det brasilianska arbetarpartiets vokabulär, men många drömmer åtminstone om ett hem.

Skumma affärer via brasiliansk fotboll

När Tevez, av Corinthtians fans kallad Carlitos, nu har lämnat klubben för det mediokra Premiere League-laget West Ham så förlorade den brasilianska ligan sin förmodligen största profil. Tevez blev vald till ligans bäste spelare när Corinthians vann sin fjärde ligatitel. Även Javier Mascherano har sålts. Svenska dagbladet konstaterar att det är det enda som är klart i affären: Att spelarna har lämnat Corinthians. I övrigt är det mycket som är höljt i dunkel. Vad kostade spelarna? Vem äger West Ham och därmed spelarna? Och varför i helsicke har de hamnat i West Ham när betydligt starkare klubbar tidigare har visat ett stort intresse?

Ett spår i röran är att spelarna har ägts av MSI (Media Sports Investments), en ryskkontrollerad investmentgrupp, som även är delägare i Corinthians med uttalade ambitioner att köpa West Ham. MSI har setts med stor skepsis i Brasilien då det fruktas att nätverket har skumma maffiakontakter och bland annat använder sin inblandning i idrotten för betydligt mindre ädla syften än mästerskapsguld, så som penningtvätt. Nu förekommer det spekulationer som att flytten till West Ham bara är en mellanstation för att sedan slussa spelarna vidare till Chelsea.

Det kom dock inte som någon stor chock att Tevez valde att lämna Corinthians eftersom han under innevarande säsong har haft det svårt i klubben. Han blev av med lagkaptensbindeln av tränare Leão som dessutom opassande levererat smaklösa skämt om Argentinare. Tevez har dessutom liksom andra spelarna trakasserats av besvikna supportrar efter den usla inledningen av ligan.

Vi kan konstatera att detta är ännu ett exempel i hur den brasilianska ligan och dess fans våldtas av kortsiktiga ekonomiska intressen. Förra året var Corinthians en brasiliansk klubb som äntligen kunde hålla sig med stora spelare som lika väl hade kunnat spela för en av de större europeiska klubbarna. Nu har det visat sig att den satsningen va oerhört kortsiktig och att de ryska maffiapengarna inte på något sätt har hjälpt utan snarare stjälpt São Paulos största klubb.

Situationen för den brasilianska fotbollen

Brasiliansk fotboll producerar flest högklassiga spelare i världen och tredjesorteringen är tillräckligt bra för att dominera i toppen av allsvenskan. Trots att de flesta brasilianska fotbollsspelares stora dröm är att få åka och spela i Europa och att väldigt många även halvdana spelare drar så fort det kommer ett anbud från andra sidan Atlanten så är den brasilianska ligan bäst i Sydamerika. Detta påstående får nog till och med argentinare svårt att bemöta då två brasilianska lag möttes i den nyligen spelade finalen av Copa Libertadores (Sydamerikas mästarliga) där Internacional från Porto Alegre slog regerande mästarna São Paulo FC.

Det finns en myt att Brasiliansk fotboll är inramad av sjungande färgsprakande hav på fullsatta läktare. Att de klassiska rioderbyna drar ett fullsatt Maracanã med sambaorkestrar. Det är INTE sant! Brasiliansk fotboll (och nu pratar vi inte om råvarorna i form av spelare) befinner sig i en djup kris och är katastrofalt eftersatt på ett antal punkter. Arenorna är gamla, slitna och farliga. Ibland är det så illa att man tvingas stänga läktarsektioner på grund av risken att de rasar ihop. Säkerheten på och runt arenorna är inte tillfredsställande. Dödsfall efter sammandrabbningar mellan supportrar är inte ovanligt. Det sker dock många gånger på europeiskt manér efter att man har kommit överens om en plats att bråka på i anslutning till en match, men långt från arenan för att undgå polisen. I allmänhet är den brasilianska ligan, Brasileirão, väldigt dåligt marknadsförd vilket gör att publikintresset är mycket svagt i förhållande till det enorma fotbollsintresse som faktiskt finns. En enkel räkneövning kan illustrera situationen:

Flamengo är Brasiliens populäraste klubb med 35 miljoner supportrar runt om i landet enligt sin egen hemsida. Hemmaarenan Maracanã har idag en kapacitet på 95 000 personer (något mindre än då rekordet slogs med 205 000 vid VM-finalen 1950). Med dagens upplägg av ligan spelar man 19 hemmamatcher per säsong. Det innebär att om varje påstådd supporter gick på en hemmamatch var 19:e år (för att inviga nästa generations supportrar i klubbens gemenskap kan man tänka sig) så skulle varje match vara absolut slutsåld.

I kontrast till detta kan ställas att Brasileirão hittills i år har haft ett snitt på runt 7500 åskådare. Som jämförelse har allsvenskan haft nästan 10 000.

Basen för problemen i den brasilianska fotbollen är av samma karaktär som för så många andra problem i det brasilianska samhället vilka bottnar i korruption och strukturella problem. Korruption är kanske den allra värsta fienden som existerar till långsiktigt tänkande och utveckling. En institutionaliserad korruption omöjliggör kostsamma satsningar på framtida utveckling eftersom en krona idag alltid är mer värd än en krona imorgon. Enligt det korrupta tankesättet gäller det att så snabbt som möjligt stoppa en krona i egen ficka innan någon annan hinner före. Det är naturligtvis en del i förklaringen varför det är mycket svårt att få till stånd ett stort stadionbygge som på lång sikt är nödvändigt för publiktillströmning och marknadsföring av det egna laget som på långsikt naturligtvis kan generera intäkter som kan gagna såväl den korrumperade fotbollsbasen, (o cartola) och utvecklingen av brasiliansk fotboll.

Om man pratar med mannen på gatan som inte har så stor erfarenhet av tänkande i marknadstermer och inte gör jämförelser med utvecklingen av den europeiska ligafotbollen så vill han förmodligen tillskriva systemet med så kallade pontos corridos (löpande poäng) en del av det vikande intresset. Det är den raka serieformen med ett hemma- och ett bortamöte som det klagas på. Många brassar säger sig inte vilja ha en serielunk där alla matcher är lika mycket värda och ger tre poäng som i slutändan avgör placeringarna i mästerskapet. Man säger sig vilja ha finaler och avgörande matcher. Visserligen är det nervkittlande med heta finaler. Så långt är det inte svårt att hänga med i resonemanget. Men vägen dit är oftast en urvattnad historia där matcherna plötsligt förlorar sitt värde då placeringarna är värdelösa bara man hamnar över slutspelsstrecket. De flesta av världens fotbollsländer och alla andra av de största har förstått tjusningen med pontos corridos och det är naturligtvis modellen även för Brasilien. Problemen i brasiliansk fotboll är så mycket djupare och vägen mot en högklassig liga som på allvar kan mäta sig med de europeiska är mycket lång, men kanske inte helt oframkomlig.